Slovenien

Slovenien täcker med sina endast 20 273 km² ett område som är cirka hälften så stort som Danmark och har en kustlinje på 47 km mot Adriatiska havet på halvön Istrien med vackra kuststäder som Piran och Isola. Sloveniens nordvästra gräns utgörs av de Juliska Alperna med berget Triglav (som betyder tre-huvud), som är landets högsta punkt (2864 m ö.h.) och nationalsymbol, som bland annat avbildas i landets flagga. Den mycket vackra Soca-floden flyter från Triglav genom den pittoreska Soca-dalen, som är en populär plats för rafting. Det finns flera andra naturoplevelser vid foten av berget. Triglav har gett namn åt den 838 km² stora nationalparken, som bland annat inkluderar Bohinj-dalen och Sloveniens största glaciärsjö, som får sitt vatten från det 78 meter höga Savica-fallet. Inom nationalparkens gränser finns också goda möjligheter att komma nära gemser, dåhjort och brunbjörnar, och med en kikare kan man studera luftrummets härskare – den bredvingade örnen.

Den östra och nordöstra delen av Slovenien, Pannonien, är känd för sina platta, ändlösa fält med jordbruk och våtmarker som är hem för stora fågelflockar. I söder finner man de mjuka bergen i Dolenjska och Bela Krajina-området med vinodlingar och björkskogar, och i väster finner man de spektakulära karstbergen; ett område bestående av porösa kalkstenar som låter nederbörden försvinna i underjordiska floder och grottor.

Under jorden öppnar sig nya världar – gigantiska grottempel med droppstens-korridorer, färgexplosioner och gapande, skrämmande avgrunder som bebos av underliga varelser som den ögonlösa människofisken, Proteus anguinus. Den blinda salamandern, som även är känd som europeisk grottgroda, lever också här i Škocjan-grottorna, som är flera miljoner år gamla – och med sina surrealistiska geometriska formationer och salar med 80 meter till taket är Škocjan-grottorna också de mest imponerande av Sloveniens underjordiska grottor. Som ett av de mycket få underjordiska naturfenomenen har grottorna inkluderats på UNESCO

lista över världens naturarv.

Totalt har man registrerat inte mindre än 7000 grottor i Slovenien, och på vissa platser är koncentrationen så massiv att man kan hitta flera grottor per kvadratkilometer. Grottorna är en del av de kalkstensrika karstlandskapen, som särskilt finns i Medelhavsområdet i landets sydvästra del, men det finns också grottor i De Dinariska Alperna, inklusive de kända Postojna-grottorna. Här börjar den första delen av den kilometerlånga turen in mot jordens inre med tåg. Grottorna verkar magiska, men droppstenar bildas genom naturens helt vanliga kemiska och fysiska processer. Regnvattnet som tränger igenom jordens porösa yta och ner i undergrunden hjälper till att lösa upp kalkstenen, och när det når grottans tak bildas hängande stalaktiter – beteckningen för droppstenar som hänger ner. Några droppar fortsätter sin väg ner mot grottans botten, där ännu en del av kalken utsöndras, så att det istället bildas uppåtgående formationer - stalagmiter.

Det tar inte mer än en halv dag att köra från ena änden av Slovenien till den andra – men skillnaderna längs vägen är stora. På ett mycket litet område har Slovenien tre mycket olika klimatzoner: medelhavsklimat, alpint klimat och fastlandsklimat. Förutom Triglav Nationalpark, som täcker ett område på 84 800 ha, har Slovenien tio naturreservat, och en stor del av landet består av oodlade och obebodda högländer och skogar. Det finns omkring 2900 olika växtarter, varav några (cirka 70) särskilt i bergen är unika. I Triglav Nationalpark växer bland annat alperoser, blå gentiana och alpvioletter.

I skogsområdena i Notranjska kan man fortfarande stöta på björnar och lodjur, och högalperna erbjuder skydd för stenbockar och marmotter samt stora flockar av gemser. Överallt i skogsområdena finns bland annat rådjur, vildsvin och rävar.

Ljubljana blev huvudstad i ett självständigt Slovenien 1991, när Jugoslavien föll samman. Till skillnad från grannländerna Kroatien och Bosnien-Hercegovina klarade sig Slovenien utan nämnvärda skador när man beslutade att bryta sig loss från det jugoslaviska förbundet – och efter bara tio dagars militärkamp kunde de slovenska politikerna sätta sig lugnt i stolen i parlamentet i Ljubljana. Inom de senaste 200 åren har staden också varit huvudstad i Napoleons illyrisk provinser, en del av det österrikisk-ungerska dubbelmonarkiet och inkorporerad i Kungariket av serber, kroater och slovener. Ljubljanas historia sträcker sig dock ännu längre tillbaka, vilket man bland annat kan avläsa på resterna av den romerska stadsmuren i huvudstadens Mirje-distrikt. Den vittnar om att staden grundades för ett par tusen år sedan, och i de tysktalande länderna gick staden under medeltiden under namnet Laibach.

Ljubljana klarade sig nådigt från de två världskrigen, men staden har indirekt formats av det stora jordskalv som drabbade staden 1895. Bävningarna jämnade nämligen en stor del av de italienskinspirerade barockbyggnaderna med jorden och möjliggjorde för både lokala och österrikiska arkitekter att föra tidens nya stil till staden: jugend. Bland några av de mest iögonfallande byggnaderna syns en rad av den kända slovenska arkitekten Jože Plečniks verk.

Ljubljana är en kompakt liten huvudstad. Den breder ut sig nedanför Borghöjen, där det finns en vacker utsikt, och längs Ljubljanica-flodens stränder, där man hittar livliga kaféer, marknader och byggnader vars stilperiodiska pregnans bidrar till att berätta stadens historia. Fristaden Metelkova, som likt Christiania i Köpenhamn är anlagd på gamla militärområden, ligger en kvarts gångväg utanför stadskärnan.

Sloveniens näst största stad, Maribor, (115 000 inv.) ligger i lä av det gröna Pohorje-massivet och på sluttningarna växer de druvor som sedan medeltiden har gett Maribor ryktet som ett av landets största vincentrum. Staden med världens äldsta vinranka ligger vackert på båda sidor av Drava-floden, omgiven av vinfält hela vägen in till stadens gräns och mindre än 20 km från den österrikiska gränsen. Den grundades på 1000-talet och hörde mellan 1140-1919 till det österrikiska Steiermark, vilket har satt tydliga spår i arkitekturen. Under habsburgarnas beskyddande sköld befästes staden på 1300-talet för att motstå angrepp från ungrarna och senare turkarna, och längs Drava syns fortfarande fyra välbevarade torn. Habsburgarna såg även till att en järnväg byggdes – Maribor kopplades samman med Wien och Trieste 1846, vilket var av stor ekonomisk betydelse, och det var också en habsburger, adelsmannen och finansmannen ärkehertigen Johannes, som med anläggningen av vingårdar och produktionsskolor under första hälften av 1800-talet fick medborgarna att förädla druvorna.

Som resten av Slovenien blev Maribor en del av Jugoslavien efter andra världskriget – den stora bron som bär namnet efter Tito vittnar om den kommunistiska förflutna, medan stadens många studenter sätter sin nutida prägel.