Kallas echidna på engelska och har fått sitt namn efter en figur i grekisk mytologi som var hälften kvinna och hälften orm. Djuret är en dessutom en underlig hybrid som mest liknar en blandning av myrslok och igelkott – men faktiskt är den i familj med näbbdjuret. Näbbdjuret och myrpiggsvinet räknas faktiskt till däggdjuren – fast de lägger ägg. Den lilla myrpiggsvinsungen kallas en puggle och lever i mammans pung tills den får taggar – då måste den flytta ut och mamman bygger ett bo till den istället. Myrpiggsvinet gräver ner sig när den känner sig hotad och när de parar sig står hannarna bokstavligen i kö – upp till tio åt gången!

Pungdjur är de dominerande däggdjuren i Australien och ett av de lustigare djuren är trädkängurun. Det är (inte överraskande) den enda kängurun som lever i träd och även om den inte kan hoppa lika elegant som vanliga kängurur på marken, är den väldigt elegant uppe i trädtopparna. Trädkängurun kan hoppa långt från ett träd till ett annat och den kan hoppa ner på marken från 18 meters höjd utan att skada sig. I likhet med andra kängurur kan trädkängurun inte svettas – istället slickar den sig på underarmarna för att svalka sig i värmen.

Det finns dessutom en mängd spännande ödlearter på kontinenten. En av dem är taggagamen, på engelska thorny devil eller thorny dragon. Den ser skräckinjagande ut, men är helt harmlös – om man inte är en myra, för då står man på menyn! Taggagamens latinska namn, moloch horridus, kommer från namnet på en skrämmande människoätande demon – men själva ödlan är bara 20 cm lång. Taggagamen utsöndrar inte vatten genom huden, men har förmågan att bilda kanaler som leder regn och dagg till ödlans mun. När ödlan blir rädd skiftar den färg. Känner den sig hotad rullar den ihop sig och visar det falska huvudet den har på ryggen, så att rovdjuren biter här istället.

I långa underjordiska gångar i öknen lever kaninpunggrävlingen. Den har vacker och sidenaktig päls, långa öron och en lång, smal nos med en väldigt lång tunga. Den får all vätska den behöver genom maten den äter. Kaninpunggrävlingen är ett av de däggdjur som har kortast dräktighetstid, den är nämligen bara dräktig i 14 dagar – och ungen ligger i mammans pung som har öppningen bak, så att den inte ska fyllas med jord när hon gräver. Det äldsta fossilet av en kaninpunggrävling är hela 15 miljoner år gammalt.

Den vackra violsnäckan är liten – 3 centimeter lång – men farlig. Undersidan är silvergrå och liknar havsytan sett underifrån, medan ovansidan skimrar i blått och vitt. Violsnäckan är ett aggressivt rovdjur och trots att den inte är så lång kan den attackera betydligt större byten. Bland annat står den giftiga blåsmaneten eller portugisisk örlogsman på menyn. Violsnäckan är immun mot manetens gift och koncentrerar giftet i sina tentakler. Därför kan sticket från sjösnäckan vara dödligt för människor även om maneten för det mesta inte är det.

Sjödraken är i familj med sjöhästen och hör hemma i australiska farvatten längs den södra kusten. Den har små bladliknande utväxter som fungerar som kamouflage i tångskogen och blir inte större än 45 centimeter i längden. Precis som hos sjöhästen är det hannarna som tar hand om de befruktade äggen – han bär på dem i en månad innan de kläcks och börjar äta de små skaldjur och plankton som utgör sjödrakens diet.

Liten, blå och väldigt dödlig: Den blåringade bläckfisken anses vara ett av världens giftigaste djur. Hela bläckfiskens kropp (till och med äggen den lägger) innehåller bland annat tetrodotoxin, ett av de starkaste giften som vi känner till idag. Det gör inte ont att bli stucken av bläckfisken – kanske lägger du inte alls märke till det. Det finns inget motgift mot giftet som förlamar hela nervsystemet. När bläckfisken blir rädd kan den blinka med de blå ringarna. Ringarna är faktiskt inte blå egentligen; de består av reflektorer som sänder ut blått ljus. Aggressiv är bläckfisken inte, men vi kan inte rekommendera att plocka upp den!

När du är en liten snigel och förflyttar dig sakta, ska du naturligtvis ha ett gift som verkar så snabbt som möjligt – så att maten inte ska hinna simma iväg innan du hinner äta den. Den lilla kägelsnäckan med det vackra konformade skalet har en harpunliknande giftpil som den skjuter in i sitt byte. Forskare jobbar på att utskilja giftet så att det kan användas som medicin – det sägs vara mer än 1000 gånger så effektivt som morfin.