Sørens blogg från Sydafrika
Søren Rasmussen, Albatros grundare, bloggar från sin resa genom Sydafrika.
Följ med i hans inlägg från resans start i Kapstaden – en av Sørens absoluta favoritstäder!
Läs bloggen här nedan, eller hitta din nästa resa till Sydafrika här
Myten om det tomma landet
11 mars 2017
Européerna seglade runt Godahoppsudden i 1488 på väg mot östens kryddor – en last med muskotnötter från Indonesien var nämligen mer värdefullt än guld. Under vägen fanns det behov för att finna naturliga hamnar med friskt vatten och möjligheten att dra upp skeppen på land. Resorna var så ofantligt långa, och de frekventa stormarna krävde omfattande reparationer. Kaphalvön var en sådan plats, och portugiserna Bartolomeu Dias och senare Vasco da Gama var de första i land. Här mötte de landets invånare, kallade san eller khoisan – och senare av européerna även bushmän eller hottentotter.
Det finns många berättelser om hur skeppskaptenerna gjorde mycket handel med bushmännen – en eller två oxar för en gammal järnstång, en kniv eller ett tunnband. Järn stod i skyhög kurs hos bushmännen och de hade förmodligen gott om boskap att handla med då beståndet ändå behövde hållas nere för att inte förstöra betesmarkerna. Vid denna tidpunkt hade de haft boskap i mer än 1000 år och hade samlat på sig mycket och välbehövlig kunskap.
Det var dock inte alla möten mellan européer och bushmän som gick lika bra. I 1510 blev 50 portugiser, däribland även vicekungen, mördade. Budskapet som sänder tillbaka till Europa var att här inte fanns något att hämta. De vilda var obehagliga och hotande, och det fanns inte några rikedomar att hämta i landets inre. Man drog slutsatsen att det inte fanns någon grund till att kolonisera landet, men naturhamnen fortsatte att användas för uppdragning av skepp samt byteshandel med de infödda.
Under 1500-talet växte både engelsmännens och holländarnas aktivitet till havs. Sir Francis Drake passerade Kaphalvön i 1591, och 1602 slogs de stora, privata holländska rederierna samman och bildade VOC – Nederländska Ostindiska Kompaniet, som fick ensamrätt till all handel med holländska Batavia (nuvarande Jakarta) i Indonesien och resten av Öst. VOC utvecklades till en enorm, självständig sjömakt som blev dåtidens största och starkaste. Hollands samlade antal skepp översteg vid en punkt 6000! Från 1607 var naturhamnen vid Kaphalvön alltid besökt av skepp och trafiken österut var enorm.7 var "havnen" i Cape altid besøgt af skibe. Trafikken til Østen var enorm.
VOC beslutade sig 1652, efter många om och men, för att etablera en koloni i Taffelbukten, som skulle säkra skeppens underhåll och leveranser. Guvernören Jan van Ribeek skulle köpa boskap, starta mjölkproduktion, odla foder, grönsaker och etablera sjukhus. 230 kalvar lyckades de förhandla sig till innan handeln med khoisan-folket tog stopp. 1657 blev de vita holländarna befriade från sina kontrakt med VOC och kunde istället verka som privata bönder med leveranskontrakt till kompaniet – och kolonien var från denna punkt i stort sett självförsörjande. 1659 ankom de första skeppslasterna med slavar, och kolonien växte snabbt.
1685 ankom 200 franska hugenotter – protestanter som flytt till Nederländerna för att undgå katolikernas förföljelse. Villkoret var att de lärde sig holländska samt gick i den holländska kyrkan, med andra ord blev de holländska nybyggare. Fransmännen visade sig vara företagsamma och duktiga bönder och var de som förde in vinodlingen i Kapprovinsen.
Kolonien lockade allt fler och utvecklades i en rasande fart, och de gamla vidhållna myterna om det tomma landet som européerna fann, brukade och utvecklade har hållit i sig fram till våra dagar. Men det är självklart en ren myt, sanningen är att boskap funnits i området i flera tusen år och arkeologiska spår har kunnat visa att fårskötsel fanns så tidigt som 100 e.Kr. och boskap redan på 700-talet.
Faktiskt var området fyllt till bristningsgränsen med människor, sett till antalet människor som det fanns naturresurser åt. Bantu-bönderna spred sig norrifrån (från Zimbabwe och Botswana) och nådde kustregionerna i söder under 300- samt 400-talet. De lokala bushmännen (khoisan) var jägare och samlare och hade specialiserat sig på boskapsskötsel. De bodde i områden väst och syd om bantufolkets områden. Bantufolket kunde inte använda sig av de torrare områden – eftersom en stor del av deras kost bestod av sädesslag, medan khoisan-folket redan anpassat sin diet efter de torra förhållanden och fick sin föda från vilda växters rötter, blad och frukter. Deras kunskap om de specifika lokala förhållanden och sparsamma vattenresurser tillät dem att använda en del av marken som betesmark. Kombinationen av samlarliv, nomadliv och boskapsskötsel tillät khoisan-folket att sprida sig utan konflikter med bantufolket, även om deras spridning var naturligt begränsat av områdets resurser.
Marken på västra Kaphalvön var frodigt i perioder, men den magra jorden och det sparsamma regnet tillät inte bete året runt, och khoisan-folket utvecklade därför en nomadkultur där de cirkulerade mellan betesmarkerna. Västra Kaphalvön har vinterregn som ger stora mängder grönt, frodigt bete. I slutet av vintern drog man sig in i landet, där boskap nu kunde beta längs flodbäddarna som legat orörda under vinterhalvåret.
Den samlade befolkningen bushmän har förmodligen varit runt 50 000, naturligt begränsad av en balans mellan boskap och bushmän. Bushmännens nomadliknande levnadsstil förde med sig två missförstånd som rapporterades hem till Europa. Kaphalvön hade massor av människor och boskap med ett rikt lantbruksområde, och det fanns massor av tomt land som kunde tas i bruk. Slutsatsen som drogs var att det var ett praktfullt land med massor av betesmöjligheter och gott om plats för nybyggare. Inget kunde vara mer fel, och det visade sig också snart att det bara fanns plats för en ras.
Vår chaufför var en annan människa då vi körde därifrån
3 mars 2017
På väg mot Taffelbergets linbana kör vi tvärs genom Kapstaden och på vägen hinner jag fundera över mycket. För det första över hur snabbt staden växer – nya hus och hotell dyker upp som svampar ur jorden och gamla byggnader renoveras varsamt, allt medan staden lyckas bevara och förena sin klassiska, engelska stil med det moderna. För det andra kan man inte undgå att förundras över hur välskött och ren staden framstår. Här finns inga cigarrettfimpar eller pappersmuggar, och marken är inte prickig av gamla tuggummin – något jag tycker förekommer i alldeles för rikliga mängder där hemma. Så jag frågar vår chaufför: hur håller man staden så ren? Jag får svaret att det finns personal som arbetar dygnet runt, men att de för det mesta endast tömmer soptunnorna som finns överallt. Man har ju ingen anledning att slänga något på gatan när det är så lätt att göra sig av med på rätt sätt. Att det kan vara så enkelt!
I stadens utkant ligger de så kallade townships, kända som de fattiga svartas stadsdelar. Vi känner igen det berömda namnet Soweto från stadsdelen i Johannesburg, där många uppror, demonstrationer och kampanjer mot det vita apartheidstyret började. Albatros kontor i Kapstaden har i många år arrangerat utflykter till stadens township som en fast del av utflyktsprogrammet, och de resande har fått möjligheten att smaka på fantastiskt afrikansk mat på de lokala restaurangerna. Det har dock inte varit en dans på rosor eftersom de vita chaufförerna inte velat åka dit, då de förväntat sig det värsta.
Jag var en gång under nittiotalet där med en större grupp och chauffören körde länge runt, runt på de små gatorna utan att komma fram. Till sist sa han att det var omöjligt att hitta platsen och att vi därför var tvungna att ställa in besöket. Då tog jag tag i kartan och dirigerade honom till vår mötesplats där vi blev mottagna i det lokala, ganska mysiga huset av en kvinnokör och kunniga guider. De visade oss runt längs de smala, rena gatorna med de enkla husen och småfabriker som bland annat tillverkade keramik och olika hantverk till stadens souvenirbutiker. Stadsdelen hade sina egna hjälpmedel för de sämst ställda gatubarnen till AIDS-drabbade föräldrar, och den första vinsten gick alltid till dem. Stadsdelens invånare var genomgående glada människor, stolta över sin demokrati och sitt land – de hade bara inte så mycket pengar, som de uttryckte det. Vår chaufför var en annan människa när vi körde därifrån, och det var vi andra också.
Idag är allt förändrat. Det står numera BMWs parkerade i stadsdelen, alla husen har fått parabol och en del har utökat med ytterligare våningar. Man blir kvar där man kommer ifrån. Staden och familjen hänger samman. Och sammanhållningen har skapat en ny typ av välstånd. I Soweto har många av Sydafrikas kända politiska personer så som Winnie Mandela och Desmond Tutu byggt stora villor för att demonstrera sin koppling till den svarta underklassen. Men även om gapet minskat har nya kåkstäder samtidigt växt upp i stadens utkant, där de allra fattigaste bor i bedrövliga förhållanden. Välfärden har kommit till Sydafrika, men det är ännu långt ifrån alla som har fått del av den.
Tillbaka i Kapstaden
2 mars 2017
En tidning försökte en gång utpeka min favoritstad och svaret kom bums: Rom. Anledning var det intresse jag alltid haft av antiken och klassiska sevärdheter. Men skulle jag själv pekat ut den stad jag allra helst skulle vilja slå mig ned i utanför Danmark tror jag nog att svaret hade varit Kapstaden.
Staden bjuder verkligen på det enkla livet: medelhavsatmosfär, behagligt klimat, natursköna omgivningar och glada turister. En halvtimmes körning i valfri riktning tar dig till antingen Kaphalvöns naturreservat, de pittoreska vinorterna Paarl, Stellenbosch och Franschhoek samt Taffelberget eller Hermanus – en av världens bästa valdestinationer. Kapstadens restauranger håller hög klass; t ex. The Test Kitchen, La Colombe, The Tasting Room, Nobu och Aubergine – även om ovan nämnda har månadslånga väntelistor.
Kapstadens berömda Victoria & Alfred Waterfront ligger otroligt vackert, omgivet av exotiska butiker och restauranger och med en fantastisk vy mot det karaktäristiska Taffelberget. Lokalbor och gatumusikanter ger tillsammans med tusentals utländska och inhemska turister området en härlig atmosfär, inte olik liknande hamnområden i San Fransisco och Sydney. De osar av semesterstämning och det problemfyllda Afrika verkar närmast försvinna i den avslappnade och sydeuropeiska atmosfären.
Det är också här från Victoria & Alfred Waterfront som den obligatoriska utflykten till Robben Island har sin start. Den lilla platta ön som skymtar ute i bukten är den plats där Mandela och andra berömda ANC-ledare satt fängslade under årtionden. Det ska dock nämnas att Mandela inte satt alla sina 27 år som fängslad på Robben Island, utan levde de sista åren under mer bekväma förhållanden, medan regeringen försökte pressa honom att acceptera en uppdelning av landet. Uppdelningen skulle resultera i att alla mörkhyade i princip blev medborgare i några små, öde och värdelösa områden, skulle ses som utländsk arbetskraft i det vita Sydafrika – något som underförstått innebar att de när som helst kunde sändas hem. Som bekant gick uppdelningen inte igenom och idag är fängelseön det sista synliga spåret av apartheidtiden. Än idag är det gamla fångar som visar besökare runt på ön, något som ger en än starkare upplevelse och gör besöket närmast till ett måste.
Jag går en tur runt Waterfront för att hitta motiv som gör den speciella atmosfären rättvisa, men det är nästan omöjligt att beskriva det myllrande folklivet där nyetableringar poppar upp titt som tätt. Att lämna tomrum mot utsikten över Taffelberget ses nästan som ett brott. I det gamla köpcentret hittar jag en fantastisk butik – en herrfrisör, eller rättare sagt en barberare, Mr. Cobb, som ursprungligen öppnade i England under 1700-talet men flyttade hit med originalstolar, knivar och hela interiören. Här tar nobla herrar ett steg tillbaka i tiden och bjuds på en upplevelse över det vanliga med gammeldags rakhyvlar, varma handdukar och mängder av salvor, krämer och väldoftande oljor på de rödrosiga kinderna.
Jag faller i samtal med en gammal gitarrist, som inte bara känner till vår väletablerade verksamhet i Sydafrika utan även har besökt en av våra fantastiska reseledare – Peter Madsen, den tidigare borgmästaren i Præstø, i hans hem i Danmark. Vi är båda stora Mandelafans (men jag är den enda av oss två som mött honom), även om min vördnad för ANC har bleknat under åren, allt eftersom korruptionen och våldet ökat i många provinser. Idag har ANC fått konkurrens av partiet Democratic Alliance som gått starkt fram vid samtliga val de senaste åren och har omkring 25% av landets röster. De har fortfarande långt till ANCs dominans, men Democratic Alliance har kontrollen och regeringsmakten i den stora och betydelsefulla regionen Western Cape och borgmästarposten i de tre största städerna; Cape Town, Johannesburg och Pretoria. Det värsta för ANC är att Democratic Alliance lyckats stävja korruptionen, regera mer effektivt och förbättra välståndet där de har makt. Det finns fortfarande många bra ANC-anhängare som självklart har svårt att gå emot gamla kamrater och medkämpar. Gammal kärlek rostar inte, och kärlek gör ibland en blind.